På denna fråga i dagens tidning blev det flera svar. En gillade GW Persson, en flöt med strömmen, en gillade Barack Obama och en gillade Gandi.

Ingen nämnde Jesus. Märkligt! För mig är han en självklar förebild.

För det första besegrade han både döden och ondskan. Fast kanske mest för att de dialoger som återfinns i evangelierna är exempel på att han vet vad han talar om. Det kan handla om livet efter detta men också om hur man uppträder i olika situationer.

Det judiska samhället för 2000 år sedan skiljer sig inte mycket från vårt samhälle idag när det gäller relationer. Ondskan fanns då som nu. Disciplinsvårigheter. Sexbrott. Krig och annat elände. Föraktet för de svaga.

Vad som inte fanns var massmedia. Detta att något plötligt blir känt över hela världen på ett dygn. Vi har mer makt idag, vilket manar till eftertanke...

Skulle jag sammanfatta mitt liv i ett enda ord finge det bli "Tack".

Tack för att jag blev född. Det var ju inte helt självklart  på den tiden. Året var 1941 och modern blev kär i en man som svek henne. Hon skämdes inför sin mor och far och tog jobb långt hemifrån och låtsades som ingenting. I början gick det bra och hon jobbade på som servitris, men en dag sa man bara att hon inte fick jobba där längre. Hon hade dock kvar rummet och där tillbringade hon sin tid i väntan på min födelse. Grannar  insåg ändå hennes belägenhet och hjälpte henne till vård. Så föddes jag och blev döpt inom någon vecka. I efterförlppet fick hon och jag komma till ett mödravårdshem i ett halvår. Därefter blev det att återvända till Kåhög och mormor och morfar som tog väl hand om mig.

Mormor och morfar var pingstvänner och för dem var det en självklarhet att ta hand om ett barn. Mormor stod i köket och morfar jobbade som skomakare. Modern jobbade utanför hemmet mest som servitris. För mig var det lyckliga år där friheten var stor.

En dag blev det en ände på paradiset då min mor hittade en ny man att slå sig ihop med. Hon frågade om jag ville flytta med henne och hennes man till Skivarp. Egentligen ville jag inte  det, men att säga nej uppfattade jag att det var som att förlora  henne...

Det första tecken till liv på jorden kan ses för fyra miljarder år sedan. Då handlade det om enkla molekyler som aminosyror. Utvecklingen har troligen gått via DNA och RNA till encelliga och så småningom flercelliga organismer som bildade alltmer högtstående djur. Människans inträde på arenan blir först för cirka 200.000 år sedan.

Det mänskliga livet börjar med faderns och moderns sammansmältning av sina genom d.v.s spermien och äggcellen. Sedan blir det en explosion av celler och så småningom strukturer som bildar kroppens organ. Efter mognadsprocessen på nio månader är det dags för födelsen. Hjärtat har då slagit länge men nu börjar andningen.

Småbarnstiden medför utveckling av många färdigheter som att suga, att jollra och att förstås ha fungerande matsmältning och urinavgång. För att klara detta är grunden föräldrarnas kärlek. Språket utvecklas i samklang med föräldrarna. Leken kanske med syskon. Sociala livet även på dagis. I skolan blir det att läsa, räkna och skriva. Så kommer surfplattorna in i bilden. Efter avslutad skolgång förhoppningsvis ett arbete. Om allt gått väl så småningom ett äktenskap.

Ur kristen synpunkt varar livet länge t.o.m för alltid. Fast då handlar det om att tro på Jesus, och välja förutom livet även Vägen och Sanningen. Att stå för det goda och inte välja det onda. Naturligtvis inte ljuga. Livet i livmodern har en ände. Det har vårt liv här  också men ur kristen synpunkt är det en parentes. Att det är sant har vi Jesus ord på så som det uttrycks i evangelierna i Nya Testamentet.

"Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner!" Orden är Jesus och han inte bara sa så, utan lät sig också dömas utan att försvara sig. Allt gudomligt uträknat, för att vi som tror på honom skall undgå straff för våra synder, eftersom Han tog på sig vår skuld.

Så finns det andra som visar stor kärlek som Paulus i Nya Testamentet. Paulus jagade intensivt kristna under första århundradet men blev omvänd och istället en beundransvärd missionär som levde helt för sin uppgift att sprida kristendomen.

Katolska kyrkan uppvisar en mängd helgon som utfört kärleksfulla handlingar. Den roligaste kanske är Fransiskus av Asissi som levde under tolvhundratalet i Italien. Han hade en strålande framtid som köpmansson, men bröt med fadern och levde i enkelhet för Gud. En annan som imponerar är Moder Theresa genom sitt mod. Hon gick ut i slummen nattetid i en av indiens storstäder och hjälpte människor i nöd.

Här hemma imponeras jag av sonen och hans familj. Det handlar om ett familjeliv där båda jobbar och ändå har tid med småbarn som kräver omvådnad på många plan. Det är ett tajt schema med dagis och matinköp och matlagning och disk. Ändå är humöret på topp och festliga rätter tillagas när farfar är på besök...

Det är väl självklart att man bör tala med varandra. Men, när det gäller vad som händer ute i världen blir jag undrande. Det värsta som händer brukar IS stå för.

IS eller islamiska staten är en islamsk terrororganisation som drivs av en självutnämnd kalif som heter Abu Bakr al-Bagdadi. Från 2014 vill han kallas kalif Ibrahim.

Jag ser nästan dagligen på Rapport i TV. Aldrig har jag hört hans namn uttalas än mindre någon intervju med honom, vare sig av svenska eller utländska journalister. Om man gjort det kanske scenariot blivit annorlunda.

Ett mer närliggande exempel är SD. Hur illa behandlade man inte Jimmy Åkesson initialt. Att inte tala med honom har varit ett sätt. Han och hans parti bjuds fortfarande inte in till nobelfestligheterna.

Att inte sympatisera med dessa åsikter är en sak, men att ha så liten respekt att man inte ens kommunicerar med varann är något annat.

En journalist som visat mod och också gått mot strömmen är Stina Dabrowski. Förutom hennes roliga hopp kanske vi minns hennes intervju med Muammar Khadaffi och Hillary Clinton.

En annan som inte räds Ondskan är Jesus.  Han samtalar med den Onde och lyssnar på hans ebjudanden men avvisar dem sedan.

I morgon är det Domssöndagen!  

Min mor hade det inte lätt efter att hon blivit gravid. Min far svek henne och han svek också mig. Jag hade dock turen att hon härdade ut och födde mig mot många odds. Då fanns inte abortlagen och det var en fördel för mig. En annan fördel var, att efter min födsel kunna bli omhändertagen av mormor och morfar och få njuta av en uppväxt i en kärleksfull miljö.

På den tiden fanns både folkskola och realskola. Eftersom mina betyg var hyggliga, fick jag chansen att gå i realskola och vistas i en mer studiemotiverad miljö. Ur kamratsynpunkt kunde jag behålla kontakterna från folkskolan och få nya i realskolan.

Så var det då lumpen. Vart skulle jag söka? Jag var intresserad av sjön och kunde tänka mig att utbilda mig till sjöingenjör. Problemet var att jag såg för dåligt för att kunna komma till flottan. Stående framför bokstavstavlan vid läkarundersökningen såg jag kanske de fyra eller fem översta raderna. Jag blinkade och tårarna rann. Plötsligt såg jag nedersta raden och rabblade snabbt upp den på både vänster och höger öga. Inga problem, jag fick som jag ville, och kom till Karlskrona. Väl där kunde jag inte göra om mitt goda syntest, utan jag fick utbilda mig till hovmästare. Detta medförde att jag fick bese Östersjön och Polen, och njuta av solskenet på däck utanför Gotlands kust. Tur igen!

Efter realexamen fick jag enklare jobb, bland annat som brevbärare. Av någon anledning sökte jag mig från posten, och hade olika anställningar. Jag brukade byta jobb efter ett år. Kanske trodde jag att lönen på detta sätt höjdes, kanske var det ett behov av omväxling. När jag närmade mig de 30 sa en arbetsgivare: "Betygen är ju bra, men vad vill du egentligen?" Detta rörde om mitt tänkande och jag sökte mig åter till posten. Troligen p.g.a det goda kamratskapet.

Några år senare kändes trapporna alltför välbekanta. Måhända var framtidutsikterna också något dystra. Mitt studieintresse vaknade i alla fall till liv och en postadministratörskurs hägrade, men när jag väl hade levererat fem gymnasiebetyg fann jag att denna kurs inte längre existerade. Vad göra? Händelsevis upptäckte jag att mina betyg räckte för medicinstudier. På våren kom jag in i Göteborg och fem år senare fick jag min läkarexamen. Återigen tur!

Efter ett arbetsliv som läkare har jag kunnat njuta av god hälsa och dito pension. En kärleksfull hustru och barn och barnbarn ser jag som kronan på verket. Men, är alltihop tur? Så här i backspegeln betvivlar jag det. Till viss del är det förstås eget arbete, men finns det något annat bakom? Jag funderar på om inte mormors och morfars och kanske mammas gudstro hjälpte mig i unga år. De år då jag levde lopppan. På senare år tror jag att hustruns och mina egna böner varit till god, för att inte säga livsavgörande hjälp. Nu är det vår tur att be.