Skulle jag sammanfatta mitt liv i ett enda ord finge det bli "Tack".

Tack för att jag blev född. Det var ju inte helt självklart  på den tiden. Året var 1941 och modern blev kär i en man som svek henne. Hon skämdes inför sin mor och far och tog jobb långt hemifrån och låtsades som ingenting. I början gick det bra och hon jobbade på som servitris, men en dag sa man bara att hon inte fick jobba där längre. Hon hade dock kvar rummet och där tillbringade hon sin tid i väntan på min födelse. Grannar  insåg ändå hennes belägenhet och hjälpte henne till vård. Så föddes jag och blev döpt inom någon vecka. I efterförlppet fick hon och jag komma till ett mödravårdshem i ett halvår. Därefter blev det att återvända till Kåhög och mormor och morfar som tog väl hand om mig.

Mormor och morfar var pingstvänner och för dem var det en självklarhet att ta hand om ett barn. Mormor stod i köket och morfar jobbade som skomakare. Modern jobbade utanför hemmet mest som servitris. För mig var det lyckliga år där friheten var stor.

En dag blev det en ände på paradiset då min mor hittade en ny man att slå sig ihop med. Hon frågade om jag ville flytta med henne och hennes man till Skivarp. Egentligen ville jag inte  det, men att säga nej uppfattade jag att det var som att förlora  henne...