Nu har vi visat hänsyn till sjukvården under kanske två års tid, och i några månader har kriget i Ukraina upptagit våra tankar och känslor. Är det nog nu?

Sällan! Är man upptagen av att titta åt vänster, så kommer faran från höger. Den fara jag tänker på är SÄPO:s rapportering om de cirka 200 utvisningsfall som inte kan verkställas. Det är personer som kan utgöra en fara för rikets säkerhet. De kan arbeta för främmande makt, eller förbereda terrorbrott eller kanske något annat än mer ondsint.

Varför kan de inte utvisas?

Hos en del är pappren klara, men de utvisade lyckas fördröja utvisningen på olika sätt. Andra är inte önskvärda i sitt hemland och därför vägras de ett mottagande. Resten riskerar dödsstraff eller tortyr i sitt hemland och av humanitära skäl verkställs inte utvisningen.

Egentligen är det egendomligt, att i ett land där ofödda, oskyldiga barn som helt lagligt får aborteras, man plötsligt åberopar humanitära skäl inför en utvisning, för en person som utretts och befunnen både skyldig och farlig. Något av en logisk kullerbytta.

Skulle man kunna tänka sig att man respekterar det mottagande landets lagar, i stället för att sätta sig över dessa. Att skydda en brottsling tror jag inte anses vara rätt vare sig här eller där.

För egen del har jag svårt för att slå ihjäl något levande, undantag är irriterande småkryp som fästingar. Nyss hemkommen från landet har jag ikväll avlägsnat tre stycken via fästingsborttagare. Värre var det med att dekapitera en groda. Fast det ingick i utbildningen att bli läkare, så jag valde att offra grodan.

De ondsinta eller onda människorna tror jag, man mår bra av att hålla på avstånd. Att tala med dem kanske man är tvungen till, men att ingå avtal är inte att rekommendera.

Vännen Jesus hade ett uppdrag: Att efter 40 dagars fasta tala med djävulen. Hur han bar sig åt hittar du i Matteus fjärde kapitel...