Att ångra sig är svårt. Först får man ju erkänna att man gjort fel. Extra svårt blir det att erkänna för någon annan att man inte gjort rätt. En del människor lever på en livslögn. Det kanske har blivit det enda eller bästa sättet att överleva. Förr eller senare står de nog på fel sida lagen.

När det gäller den grova brottsligheten slås jag av, att det är få eller ingen som erkänner ett brott. Det kostar samhället en del att få fram DNA, och att ägna sig åt telefonavlyssning. Så har vi politiker som inte tycks vara så benägna att underlätta för polis och åklagare. De som verkar vinna på nuvarande situation är troligen försvarsadvokaterna. En brottsling som inte erkänner kan överklaga sin dom, och försvarsadvokaten får ytterligare arbetsuppgifter och förtjänster.

En person som ångrar sitt brott är rena kassakon för samhället. I bästa fall skulle han kunna skrivas ut från fängelset direkt och minska samhällskostnaderna. Problemet är förstås att systemet skulle kunna missbrukas.

Att ändra ett system låter sig inte lätt göras. Det finns vinnare och förlorare som slåss om makten. I det här fallet tror jag att brottsoffren väger lätt. Samhället verkar istället att inta en åskådarroll åtminstone när det gäller de kriminella gängen.

När det gäller social skolning har det fordrats cirka 20 år av uppfostran innan vederbörande blir en utmärkt medborgare. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att det är en utmaning för invandrare att klara detta mål...

För Paulus, för 2000 år sedan, fanns en ångertid.Det var när han fick möta Jesus och blev blind under tre dagar. En tid av reflexion och att inse att det fanns en annan som var starkare än honom...

Skulle jag våga mig på att översätta detta i vårt rättssystem, vore det att låta den åtalade få börja med tre dagars fasta i häktet, och ingen försvarsadvokat...