Varg i Veum betyder att det är en våldsverkare i helgedomen. Betydelsen kommer från isländskan och uttrycket är så gammalt att få vet detta.

På 1800-talet hade våldsverkare det svårt. Straffen handlade om tortyr och avrättning. Nu verkar det som pendeln har svängt till dess motsats. Tunga våldsmän kan få sina straff tidsbestämda istället för att sitta livstid. Risken vid förnyade brott får allmänheten ta.

Mindre allvarliga brott hos unga personer som våldtäkt har en låg straffsats. En flicka som blev våldtagen på en toilett i skolan, fick se att förövarna fick gå kvar på skolan. Det blev hon själv som fick byta skola.

I andra kulturer kan det vara lätt att få veta vem som har utfört ett brott. I Sverige är det svårt. Här får integritetskyddet en stor plats.

Vem lider mest offret eller förövaren?

På denna fråga i dagens tidning blev det flera svar. En gillade GW Persson, en flöt med strömmen, en gillade Barack Obama och en gillade Gandi.

Ingen nämnde Jesus. Märkligt! För mig är han en självklar förebild.

För det första besegrade han både döden och ondskan. Fast kanske mest för att de dialoger som återfinns i evangelierna är exempel på att han vet vad han talar om. Det kan handla om livet efter detta men också om hur man uppträder i olika situationer.

Det judiska samhället för 2000 år sedan skiljer sig inte mycket från vårt samhälle idag när det gäller relationer. Ondskan fanns då som nu. Disciplinsvårigheter. Sexbrott. Krig och annat elände. Föraktet för de svaga.

Vad som inte fanns var massmedia. Detta att något plötligt blir känt över hela världen på ett dygn. Vi har mer makt idag, vilket manar till eftertanke...