Ibland när jag sitter och ser på rapport blir det "too much". Jag reser mig och gör något helt annat. Då känns det bättre. Varje dag får vi stå ut med ett nyhetsflöde som är minst sagt trist.

För några dagar sedan lysnade jag på en sommarvärd som heter Carina Bergfeldt. Det intressanta med hennes program var att hon hade lyckats att ta sig igenom en förnedrande barndom och ändå lyckats att uppnå sina mål. Hennes far förtryckte henne och hennes mor och även hennes bröder. I vuxen ålder besökte hon fadern tillsammans med sin dåvarande pojkvän och hennes bröder. Som vanligt blev det hårda ordväxlingar som slutade med att fadern kastade ut dem. Pojkvännen blev förvånad och ännu mer förvånad blev han, när han fick höra att efter fjoton dagar brukade syskonen ringa upp fadern. Varför det, undrade han, varför väntar ni inte till dess att han ringer upp? Syskonen lyssnade på detta och ringde inte upp. Nu har det gått tio år, och de har fortfarande inte hört något från fadern.

Att lyssna på någon som vill en illa är tveksamt. Då vill det till, att kunna ha mod eller kurage nog, att kunna säga nej. Det hade inte Adam och Eva i Edens lustgård. Det hade däremot Jesus då han mötte djävulen efter fyrtio dygns fasta. Jesus tackad nej till hans hans förslag och bad honom sedan vika hädan...

Så blev det Åmål igen. 

När vi lämnade järnvägsstationen och började gå mot vårt hotell möttes vi av en märklig syn. På gatan låg ett flertal ungdomar och ryckte och drog i viltväxande grästorvor som stack upp mellan gatstenen. Några attackerade ogräset med enkla verktyg. Ingen hade någon form av maskin och ej heller svedde man gräset med låga. Inte heller luktade det av ättika.

Det fanns en ledare för gruppen, som mest tycktes bestå av invandrad ungdom. Min gissning är också att bakom initiativet låg Åmåls kommun.

I mitt tycke uppfattar jag att det från kommunens sida verkar var att lovvärt alternativ. Att sysselsätta ungdomen och att göra det i ett lag är det bästa. Sedan får jag förstås hoppas att det utgår en ersättning för utfört arbete.

Det har gått trögt med det vi kallar integration av främmande folkslag i vår kultur. Vad det nu kan bero på. Främlingsfientlighet? Likgiltighet? En benägenhet att tysta lokala initiativ?

Att invandringen har skenat på senare år gör att vi får bestämma oss hur vi skall se på den. Vi får inte glömma att de flesta invandrare är schyssta och bör behandlas därefter... 

Så kul det var, att göra en resa på egen hand, eller rättare sagt att fira vår 27- åriga bröllpsdag i Åmål. 

Det ringdes och bokades och jag hamnade i London till att börja med. Det blev alldeles för svårt att på engelska få receptionisten att förstå, att Best Western hade ett hotell i Åmål. Hur bokstaverar man ett Å på engelska? Jag gav upp.

Vi kom i alla fall dit och vi fick bröllopssviten t.o.m Så förväntningarna var stora när vi efter 15 öppnade dörren med nyckelkortet. Men, sängen var obäddad! Minförsta tanke var att det var fel rum. Som tur var så uppenbarade sig städerskan och efter en halv timme kunde vi ta rummet i besittning, så som åtminstone jag ville ha det.

För övrigt är Åmål en vacker stad och har en förstklassig restaurant som heter Solsidan. Att resa dit tog bara en timme med tåget från Trollhättan.

Det här med rummet är förstås en bagatell men i ett vidare perspektiv handlar det om avtal, och avtal bör hållas. I massmedia hör jag så gott som dagligen om brutna löften. Det verkar vara få människor som klarar av att inte bryta ett löfte. Kanske man bör vara gudomlig för att klara det...