Har jag några vänner? Jo men visst. En vän som jag fått på senare år är Jan. Han bodde granne med min mor som blivit änka. Ibland hade hon problem med något lysrör som gått sönder. Då var det lätt för henne att ringa på hos grannen Jan som snabbt lagade detta. Så kom jag in i bilden och vi började umgås.

Vi träffas någon gång per månad och diskuterar politik. Först förser vi oss med en måltid på en lunchrestaurant antingen i Göteborg eller Trollhättan. Sedan blir det kaffe och brandy hos någon av oss.

Jan följer med vad som sägs på diverse sajter. Han uppehåller sig mycket vid vad som anses vara politiskt korrekt, och förfasar sig över lögnaktiga eller inkonsekventa uttalanden. I mångt och mycket kan jag hålla med honom, dock inte i allt. Våra åsikter går månne isär vad gäller invandrarpolitiken. Vad gäller den rena flyktingpolitiken står vi varannn närmare.

Det är klart att vi skall hjälpa flyktingar som flyr för sina liv eller helt enkelt inte står ut med rädslan att bli tillfångatagna och kanske torterade. Människor som kommer av andra skäl kan vara mer problematiska.

En fråga som lyfts upp är om vi skall ha integration eller segregation. Om jag blev tvungen att fly till Irak, skulle jag gärna söka mig till svenskar eller skandinaver i landet. Att bo nära dem eller hos dem vore en fördel. Alltså en segregerad livsstil. I Sverige föredrar många syrier att bo i Södertälje. Assyrier, syrier och kaldéer är en benämning på denna kristna folkgrupp.

Vad säger då Jesus om denna fråga som splttrar våra politiker och medför då och då problem i samhället. Vad jag kan minnas finns inte något enkelt svar, men Han visar på ett kärleksfyllt bemötande mot främlingen. Kanske det bäst beskrivs av Jesus berättelsen om den barmhärtige samariten. Samariter som av judarna betraktades nedlåtande. Här visar denne "andra klassens person" på ett kärleksfyllt bemötande då han möter för honom en främmande person. Här talas om främlingen som råkat illa ut som vår nästa. Således är också främlingen vår nästa.

Låt oss nu fördjupa oss i texten från Lukas evangelium:

En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig sade: "Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus sade: "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." Jesus sade: "Det är rätt. Gör det, så får du leva." För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: "Och vem är min nästa?" På den frågan svarade Jesus: "En man var på väg från Jerusalem till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: `Sköt om honom och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen.` Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?" Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet." Då sade Jesus: "Gå du och gör som han!"

I tonåren hade jag mycket nöje av vännen Kent. Tillsammans med honom

upplevde jag något som jag idag vill kalla äventyrligt.

En dag företog vi en dagsresa till Fredrikshamn. Det slumpade sig så att samma dag arrangerade GP en ungdomsresa till Danmark. Detta fick vi veta när vi väl var ombord. Vi fick också veta att ugdomarna skulle inta en måltid på en restaurant söder om staden. Detta lät lockande. Så, väl i Fredrikshamn tog vi oss på en lånad cykel till utskänkningsstället. Borden var festligt dukade och vi flöt väl in i mängden. Maten var god och vi lät oss väl smaka. Vi beställde också in en öl utan att reflektera  över om vi hade råd att betala. Detta var troligen ett misstag för en kypare uppenbarade sig och ville ha betalt för densamma. Vi lämnade det vi hade: 25 öre och försvann snabbt ut genom en bakdörr.

Vi tältade också emellanåt sommartid invid en dansbana. Några hundra meter från Spekeröd slog vi upp vårt tält. Detta var en Lördag eftermiddag. Efter en stund hördes ljuv rockmusik från dansbanan. Vi gick dit och träffade kvällens artist, Rockboris. Vi var fascinerade av musiken och fick som gåva hans singel.

Häftigast var ändå när vi liftade till Hamburg. Som flottist hade jag under helgerna liftat från Karlskrona till Göteborg. Det var gratis och gick lika fort som att ta tåget. Att lifta med Kent var dock något helt annnat. Kanske för att vi var två och i Danmark var det i princip stopp. Nöjsamt blev det i alla fall, och då i Nordtyskland på krogen "Fledermause". Något problem med nattlogi had vi inte och så småningom kom vi fram till Hamburg och kunde besöka S:t Pauli och Reeperbahn. Vi besökte också den rockklubb som Beatles spelade på, fast då var Beatles okända för oss.

Väl på hemväg noterar vi att pengarna börjar sina och hungern börjar göra sig påmind. Utanför en sommarstugeby får Kent idén om att knacka på en dörr och be om en bit bröd. Jag ger naturligtvis mitt bifall. Första försöket lyckades över förväntan och det blev även en inbjudan till ett dukat bord och vänliga människor. Det visade sig också att familjen Wulff var på besök hos sina vänner, och när de fick höra om vår belägenhet föreslog de, att vi skulle följa med dem till deras hem i Kiel. Vi accepterade givetvis.

Eter en bilresa till Kiel avslutades kvällen i gästfrihetens tecken. Vi pratade tyska och blev bjudna på rom och introducerades för dottern. Dagen efter åkte vi till deras kolonilott och hjälpte till med jordgubbsplockning. Hem seglade vi med Stena Line.

Så här efteråt funderar jag på varför det hela förlöpte så väl. Speciellt att vid den först dörr vi knackar på sitter den gästfria familjen Wulff. Till viss del kan det handla om,   att vi var friska och välfungerande. Ungdom och utseende spelade måhända en roll. Viktigast tror jag ändå att vi hade ett gott självförtroende. Nu frågar någon, hur får man det? Svaret är; genom att vara älskad. Både Kent och jag hade en föräldrageneration som stödde oss. Släkt och vänner ej att förglömma. Vi har också en trygghet i vår kristna tro. Mot ovanstående bakgrund går mina tankar till Jesus avskedstal till lärjungarna. Han säger:

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom inte grenen kan bära frukt av sig själv, om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det, om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni bli kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min Faders bud och är kvar i hans kärlek.

Detta har jag sgt er för att min glädje skall vara i er och er glädje skall bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör det jag befaller er.

Så roligt det var! Vännerna Lennart och Ragnar ville åka till Spanien med Roland och mig. Lennart och Ragnar var barndomsvänner. Lennart följde gärna med mig till danserna på framförallt Kungsgillet. Ragnar var en inbiten spelare och det blev ett och annat kortspel i Olskroken. Roland hade jag besökt i hans hem tillsammans med en annan kamrat.

Så packade jag en väska och vi fyra flög från Torslanda flygplats till Lloret de Mar med Ungdomens resebyrå. Detta var någon gång på 60-talet. Med på resan var också tio flickor. Vi inkvarterade oss i ett familjehotell centralt. Vi hade accepterat helpension i cirka 14 dagar. Våra kläder tvättades och ströks av familjens döttrar. Under de två veckorna tror jag inte att det regnade en enda dag, och playan lyste av guldgul sand. Vattnet var blått rent och klart. Över detta paradis gnistrade en strålande sol.

På kvällarna var vi på strandpromenaden eller på något av de kanske tjugo diskoteken. Ragnar gillade speciellt en bar där han kunde dricka porrón. Kvällarna var så sköna och varma och det luktade så gott. Bara att gå runt ett gathörn var intressant. Jag visste aldrig vad som väntade mig på andra sidan.

Lennart och jag provade också på att rida på halvblod. Hästen som jag fick brydde sig inte om mig som ryttare. Den följde de övriga. Rätt som det var satte den av i full galopp och kunde stanna lika plötsligt. Jag föll den om halsen men slapp att dimpa i backen.Lennart höll på att bli bortsopad av en gren, men roligt var det.

Vi var också med på tjurfäktning. Det var mest spex för många turister. Först blev vi bjudna på mousserande vin med introduktion i tjurfäktandets konst. Plötsligt fann jag mig stående framför en vild ungtjur med krökta horn mitt på arenan. Tjuren var villig att attackera omedelbart. I detta läge överlämnade jag den röda capen till Ragnar, som räddade mig ur den situationen. Jag passade bättre uppe på läktaren där jag kunde bese hur Ragnar lyckades som matador. Lennart hade man placerat på en åsna. Antagligen skulle han föreställa en toreador.

Då hade jag bättre lycka med med mina studier i vattenskidåkningens konst. Jag satt på stranden och såg på när folk försökte ta sig upp på vattenskidorna. Samtliga föll i. Efter ett tag försökte även jag. Det lyckades mig att komma upp i surfläge, och i tio minuter åkte jag fram och tillbaka framför playan i Lloret de Mar. Ett sant nöje, fast det kostade mig tre dagars svår träningsvärk.

Roland körde sitt eget race. Han uppehöll sig mestadels på stranden och löpte samt hoppade rep. Alla måltider intog vi tillsammans och alla var vi på gott humör.

På hemmaplan besökte jag senare en flicka i gruppen. Det blev också diabildsvisning hos Lennart där vi pratade minnen.

Så här lång tid efteråt funderar jag ibland över Roland. Det gick inte så bra för honom och frågan uppstår om jag kunde gjort något mer? En moralisk eller etisk fråga som klingat är: "Skall jag ta vara på min broder?" Den frågan ställde Kain till Gud efter att han tagit livet av sin broder Abel. Detta berättas i Gamla Testamentet.

Något brodermord handlade inte min relation till Roland om. Möjligen ett svek och då ter sig Jesus ord i Nya Testamentet mer relevant. I Johannesevangeliet talar Han om ett nytt bud:

När Judas hade gått, sade Jesus: "Nu har människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, skall också Gud förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

Så här ser en före detta polisstation ut i Kappadokien!  

  Kurt Olsson predikar i Socitetssalongen!

Först troddejag det var ett skämt, men hustrun hade letat efter en lämplig gudstjänst och det var detta vi fastnade för. Socitetssalongen ligger i Gustafsbergs natursköna omgivningar med närhet till både restaurang och bad.

Alltnog, vi tog oss med bil till gudstjänsten klockan 11. Vädret var ljuvligt med blå himmel och vacker grönska. Salongen var fräsch med kungliga målningar på väggarna. Den var också välfylld med en blandad åhörarskara på kanske hundra personer. Trängsel rådde på första bänken. Några högtalare elle mikrofoner såg jag inte till, däremot ett ordinärt piano och tillika en kvinnlig kantor.

Så uppenbarade sig Kurt Olsson iklädd svart prästdräkt. Hans tal fyllde salongen och teknik tedde sig överflödig. Han var vänligheten själv, och började med att gå runt och hälsa. Han tog alla vuxna i hand och glömde inte bort barnen. Han bröt också sin predikan för att hälsa på nyanlända. Alla blev inkluderade.

Själva gudstjänsten följde ett klassiskt mönster med psalmsång, som ljöd extra ljudligt och hjärtevärmande. Predikan handlade om andlig klarsyn.

Efteråt blev de kyrkkaffe och några ord med pastorn själv. Ja, pastor och pastor, Kurt Olsson är pensionerad kyrkoherde med ett förflutet som militär och polis. Kanske var det därför han kunde tala med ett självförtroende och myndighet parat med kanske kärlek? Eller var det hans gudstro som influerade.

Att bli sedd är viktigt och kanske än mer, känslan av att vara accepterad. Speciellt tror jag detta är betydelsefullt för de unga. Jesus betonade särskilt barnen. I Nya Testamentets Matteusevangelium står det:

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i Himmelriket?"

Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: "Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i Himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i Himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. 

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.

Om din hand eller fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Praise the Lord, all you nations.

Praise him, all you people of 

the earth. For he loves us with

unfailing love; the Lords

faithfulness endures forever.

Praise the Lord!

<ps. 117

www.moederkerk.co.za