I mina tonår var livet något av en bergochdalbana. Ibland kunde jag vrida mig av skratt. Så skedde vill jag minnas, när jag såg filmen "I hetaste laget". Det var den tidens sexbomb, Marilyn Monroe som spelade mot Tony Curtis och Jack Lemmon. Det handlade om två män som klädde ut sig till kvinnor och hamnade i en damorkester. Bakgrunden var att de hade bevittnat ett mord utfört av maffian, och de försökte på detta sätt att undkomma maffians hämnd. Detta medförde en rad förvecklingar och dråpliga situationer. Filmen blev nominerad till flera oskarspriser, men fick bara pris för bästa kostym.

På sjuttiotalet såg jag "After Dark". Det var en dragshow som i och för sig var tjusig, men knappast något som jag drog på smilbanden åt.

Vad var det då som fascinerade mig så mycket i filmen "I hetaste laget"? Jag tror att det var den naivitet och oskuldsfullhet som präglade skådespelarna. De var unga och godtrogna och stod plötsligt inför stora problem. Så slutade det hela lyckligt och måhända kärleksfullt.

Nuförtiden hittar jag en paralell till mina barnbarn på fem och tre år, som är omedelbara och spontana i sin lek. Kanske för att de har en trygghet och de får allt de behöver. Än så länge, och väl är väl det, har de inte upptäckt lögnen.

Få människor behåller sin oskuldsfullhet upp i vuxen ålder. Det är måhända en konst att kunna behålla sin barnatro och att kunna gå i princip fläckfri genom livet. Det är mycket som lockar och många fällor att fastna i. Detta att gå en balansgång mellan sina egna behov och annans behov är inte lätt. Som vuxen har man en större förmåga att se konsekvenserna av sitt handlande, men också möjlighet att skyla över de misstag som man begått.

I ungdomen gick jag i realskolan. Den karakteriserades av disciplin och man fick visa respekt för lärarna. Det var en trygg miljö där våld ej förekom, möjligen med undantag av lärarnas eventuella bestraffningar. Så här i efterhand uppfattar jag oss som oskuldsfulla. Det var en pojkskola och sex var inte något stort samtalsämne. Vi var ganska så schyssta mot varandra.

På de danssalonger jag besökte var det i princip nyktert. Dansen stod i centrum och bekantskaper gjordes, men flickorna höll på sig.

Kort sagt jag var nöjd med min tillvaro och mitt känsloliv. Såvitt jag vet fungerade det  också väl för personerna i min omgivning. På den tiden var den kanske viktigaste personen min mor. Hon hade en evis som löd: "Låt inte solen gå ned över din vrede".

Nu finns det andra viktiga personer i mitt liv. Förutom mina nämaste vänner finns också vännen Jesus. Efter att ha läst de evangelier som handlar om honom, funderar jag på hans känsloliv. Hade han riktigt roligt? Någon sådan beskrivning har jag haft svårt att hitta. Tillfreds och nöjd verkar han ha varit under bröllopet i Khana, men det viktigaste för honom var ändå, att rädda oss från evig fördömelse. Därför kanske vi inte kommer honom närmare än i Johannes 11 kapitel:

Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: "Mästaren är här och kallar på dig". När Maria hörde det , steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter henne i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom, kastade hon sig för hans fötter och sade: "Herre om du hade varit här, hade min bror inte dött". När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som följt med henne också grät, blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: " Var har ni lagt honom?" De sade: "Herre, kom och se". Jesus föll i gråt. Då sade judarna: "Se hur mycket hon höll av honom". Men några av dem sade: "Kunde inte han som öppnat ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?" Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: "Ta bort stenen." Den dödes syster Marta sade då: "Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar." Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror skall du få se Guds härlighet?" De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig." Sedan ropade han med hög röst: "Lasaros, kom ut!" Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sadetill dem: "Gör honom fri och låt honom gå!" 

Kära läsare. Jag ber att få önska er ett:

Gott Nytt År

med intressanta inlägg, frågor och kommentarer.

Eländes elände. Nu har det skett igen. IS har återigen slagit till i Paris. 89 musikälkare miste livet på konsertlokalen Bataclan  fredagen den 13 November, och mer än hundra är skadade. Den franske presidenten Francois Hollande har förklarat krig mot IS

Vad är då IS? Elnligt Wikipedia är IS eller isis en jihadistisk terrororganisation som tolkar de sunnimuslimska sharialagarna på ett extremt sätt. Jihad uppfattas vara en religiös plikt för muslimer. Med Jihad menas en inre eller yttre plikt. Den yttre plikten kallas jihad ashgar och kan då allt annat prövats innebära ett försvarskrig. IS eller islamiska staten har också utropat ett kalifat i ett område i mellanöstern. Ledaren är en kalif med både religiös och politisk överhöghet.

Hur bekämpar man då IS bäst? Att våld föder våld är en gammal sanning. Troligen är en politisk lösning med respekt från båda sidor att föredra. Syriens nuvaradne president Bashar-al-Assad har haft en otacksam uppgift. Han arbetade tidigare som läkare men  fick ärva presidentskapet efter sin far och sin bortgångne bror. Han var inte intresserad av politik men blev ändå vald, och då med över 90 procents majoritet i valet. Några varma sympatier för vare sig USA eller Israel har han inte hyst under sin tid vid makten.

Någon enkel lösning på problematiken i Syrien tycks inte finnas. Allt för många intressen och hänsynstaganden fördunklar bilden. President al-Assads uppgift är kanske t.o.m omöjlig att lösa. Det kan vara svårt nog för den enskilde att kunna klara sina konflikter i livet. Ett liv utan konflikter ter sig också som en utopi. Finns det någon lösning på IS-problematiken ligger den troligen utanför vår förmåga.

Resonemanget för tankarna till den person som vi åkallar när vi inte förmår längre. Den person som jag åsyftar är Jesus Kristus, vår vän i nöden. Vad säger då Jesus? Jo, i svåra situationer så ber han. Han menar på, att han inget förmår av egen kraft utan han vänder sig till Fadern i bön. Han menar också, att det vi ber om det får vi, fastän kanske inte på det sätt som vi har förvänta oss. Avseende bönens kraft är han tydlig i Matteus evangelium 7 kapitlet: 

Be så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom? Allt vad ni vill att människorna skall gör för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Vännen Stig mötte jag i ungdomen. Vi hade ett gemensamt intresse i dansen, och vännerna Lennart och Ragnar sammanförde oss. Första gången jag såg Stig var en kväll då vi skulle gå på Rondo i Göteborg.

Några riktigt häftiga upplevelser kan jag inte minnas från den tiden. Möjligen då vi tillsammans med Stigs kusiner talade i glaset vid skenet av ett stearinljus. På våra frågor till glaset fick vi svar som vi tyckte stämde.

Vid denna tid uppfattade jag Stig som välsituerad. Vi sökte oss ut på landet till Centerns Ungdomsförbunds danser. Vid dessa tillfällen fick Stig låna sin fars Mercedes Benz, och för mig tedde det sig som lyxigt, eftersom jag endast ägde en Volvo PV. Danserna fungerade väl. Vid något tillfälle varjag också på Moderaternas ungdomsdans vid Mjörn. Här gick det mer livat till.

Kanske var det ändå mest roligt på våra skidresor. Första gången var vi i Tyin i Norge. Då var också Lennart med. Efter middagen serverades det kaffe i "dansesalen". Jag kommer ihåg att efter en sådan afton önskade vi få upp varma smörgåsar på rummet. Min telefonbeställning orsakade stor munterhet i sällskapet. Stig var också en hejare på skidor och vann en slalomtävling. Stilen var inte elegant men effektiv.

En annan gång åkte vi till Sälens högfjällshotell. Det var dans varje kväll. Orkestern spelade intill inomhuspoolen. I skidbacken fanns det då endast en lift för oss skidåkare. Atmosfären var ändå behaglig.

Så blev det också en resa med SJ resebyrå till Berlin. Förargligt nog hade jag glömt mitt pass. Vid ombordstigningen på färjan i Trelleborg försökte jag gömma mig bakom Stigs imponerande kroppshydda, men upptäcktes i kontrollen. Det var dock inga större problem utan jag fick ett interimspass. Vi bodde på hotell Kempinski med uniformerad dörrvakt vid ingången.

Så har åren gått., men fortfarande har vi god kontakt. Resorna och dansen ligger nu på en betydligt lägre nivå. Stig är numera gift, och är både far och morfar. Sitt goda humör har han behållit och framförallt sin pålitlighet. Åtminstone har jag uppfattat honom som trogen och pålitlig. Måhända beror det på hans gudstro. Något toppjobb har han inte haft, men om så skulle varit, tror jag att kravet på "trohet mot huvudman" inte skulle varit något problem för honom.

Mikael Wiehe sjunger "Vem kan man lita på" och Thomas di Leva fyller på med  Vem skall jag tro på?" Och visst är det ett problem. För många kan det bli en karusell med nya förälskelser och förhoppningar. En del har tur och andra otur. De trygga tycks vinna kampen. De trygga tror jag har självförtroende och kanske något mer. Måhända en tro på något högre, något eller någon att se upp till. En idol? Problemet är att idoler faller, om inte annat så dör dom. Det tidlösa är något annat. Vem är tidlös? Jesus?

Tro möts många gånger med förakt. Man ska veta. Problemet med kunskap är att det är först som något har skett som man verkligen vet. För en del inte ens då.

Tro kan handla om ett antagande, men också om trofasthet. På sina vandringar mötte Jesus vid flera tillfällen personer som visade prov på trofasthet, bland dessa tullindrivaren Levi. Om honom står det i Nya Testamentet följande:

Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: "Följ mig!" Levi lämnade allt och steg upp och följde honom.

Levi gav en fest för Jesus i sitt hus, och där var en mängd tullindrivare och andra som låg till bords med dem. Men fariséerna och särskilt de skriftlärda bland dem blev förargade  och sade till hans lärjungar: "Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?" Jesus svarade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare."