Dricks är en frivillig gåva, som under lång tid motarbetats i Sverige. Kanske av politiska krafter. Det har dock varit svårt att avskaffa den, speciellt då vi har en omvärld som har en annan inriktning. Således är dricks vanligt i USA och enligt min egen erfarenhet även från Indien och sydeuropa.

Att gå in på en toilett i Indien som svensk är annorlunda. Här möts jag av vänlighet och tvål och handduk trollas fram åt mig, till skillnad från övriga besökare i form av indier. Förväntan är uppenbar - dricks förväntas. Det handlar då förstås för mig att ge lagom mycket. Den indiska rupiern ligger lågt i förhållande till den svenska kronan, och det är därför svårt att ge för mycket. När hustrun och jag kom hem från vår resa hade  vi överskott av dollar vilket var ovanligt, men Indien är ett billigt land att leva i. 

Vår reseledare på Albatross var väl bevandrad i vår svenska oförmåga att ge dricks. För att vi ändå skulle vara komfortabla och inte bli illa bemötta, gav hon generell dricks för hela vår grupp på våra hotell eller när vi exempelvis fick åka ricksha. 

Vad får jag när jag ger dricks? Jo, ett vänligt leende och eventuellt ett litet tips som kan vara till stor nytta. Kanske en överrskning...

Idag är det annandag pingst. Förut var det en röd dag och för det arbetande släktet en vilodag. Nu är den måhända grå men på något håll firas det ändå gudstjänst.

Det är också hänryckningens tid, och många gifter sig vi pingst. Sommaren står för dörren och det är varmt.

Igår var jag i kyrkan och hörde på predikan om andens utgjutelse över församlingen. Det handlar om att vår gudom är treenig, d.v.s består av Fadern, Sonen ocn den Helige Anden. Kanske bör man vara konfirmerad för att veta det.

Som kristen kan jag tycka att det var lite roligt eftersom Jesus säger: "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er." Så säger Han också: "Jag ger er inte det som världen ger."

Intressant, och något månne att tänka på.

Citaten är hämtade ur Johannesevangeliet.

Det är inte lätt att uppfostra barn, fast måhända roligt. Att se barnet göra framsteg är en lycka för föräldrarna. När barnet gör fel står man som förälder ut. Problem uppstår egentligen först när barnet aviktligt gör fel.

Då handlar det ofta om rivalitet mellan syskon. Barnet har kanske blivit fråntagen en leksak och vill ge igen för den smärta förlusten av leksaken har vållat. Ett nyp eller ett slag kan förekomma och då förstås gråt från den slagnas sida.

Föräldrarnas uppgift blir då att gå in och försöka utreda vad som hände. Oftast handlar det om förnekande och urskuldande från barnets sida. Att få fram ett erkännande att någon gjort fel är inte lätt. Ändå blir det en uppgift att få fram detta och även om möjligt ånger.

Ångrar sig förövaren kanske det t.o.m är möjligt att få fram en ursäkt eller en bön om förlåtelse. Går det, och ursäkten accepteras är friden och fröjden återställd, och föräldrarna kan pusta ut.

I den lilla familjen stå kärleken i centrum och det är kanske därför den är så bra. Hela tiden produceras nya individer som är sugna på att göra så bra ifrån sig som möjligt. Det har hela samhället nytta av...

När jag gick till kyrkan härförleden, tog jag inte med mig några kontanter, för jag skulle ju enbart träffa Ville. Efter vårt möte begav jag mig hemåt. Vi övergångsstället på torget kom det två gossar cyklandes. Den minste av dem hoppade av cykeln och sprang fram till mig samtidigt som han tog av sig sin ryggsäck.  Han öppnade den och visade majblommor till en kostnad av tjugo kronor och uppåt. Jag hade gärna köpt en majblomma men eftersom jag endast hade mynt visade jag de åtta kronor jag hade och menade att det blev ingen affär. Han såg på dem och sa sedan "Jag tar dem". Därefter dök han ner i sin ryggsäck. Jag tänkte att kanske ger han mig någon plojgrej eller också tar han bara pengarna. 

Till min förvåning har han en majblomma i handen när han tittar upp. Jag tackar förstås och konstaterar att hans något äldre kamrat såg sur ut. Antagligen för att kamraten hade nästan givit bor en majblomma gratis. Jag vart i alla fall glad och det blev lite roligare att gå hem.

Att göra ett gott arbete vill väl alla.

För min del är jag nöjd. Jag har jobbat på många ställen, och bytte arbete en gång om året i min ungdom. Det var roligt och omväxlande. Fast till slut tog det stopp. En arbetsgivare sa: "Betygen är ju bra, men vad vill du?" Det blev till att sätta sig på skolbänken igen. Betygen blev ju återigen bra så det räckte till medicinstudier, och det gick ju bra. Fast så här efteråt tycker jag att jag borde läst mer och sluppit alla dessa omtentor. Kirurgitentan gjorde jag om två gånger utan att lyckas, så det blev att åka upp till Stockholm för muntligt förhör. Då hade jag i och för sig läst på ordentligt så det blev godkänt.

Samhället behöver duktigt folk om det skall fungera bra. Det dåliga jobbet resulterar i förlorad tid och pengar. Missnöjda kunder och patienter, och kanske också störda relationer på det sociala planet...

Vi kom ganska sent till trollhättans station efter tågresan.Vårt bagage bestod av två resväskor och längdskidor i sitt fodral. Resväskorna var tunga så en taxi stod på önskelistan. En vit taxi gled in framför oss märkt med Taxi Trollhättan, men var den ledig? Jag fick banka på sidorutan för att väcka chaufförens uppmärksamhet. Jodå, den var ledig, men han gick ut först efter uppmaning. När han lastade in bagaget uppgav han att han önskade 150 kronor för körningen till Storgatan. Det var ungefär dubbelt så mycket som det kostade normalt.

Väl inne i taxin fick jag dirigera honom i detalj hur han skulle köra. Det fungerade men något glatt samtal blev det inte. Jag betalade och han lämnade ut bagaget. Han skrev också ut ett kvitto. Så, så sett var allt bra.

Skillnaden på den här körningen och en körning med svarttaxi tycker jag, så här efteråt, verkade vara hårfin. Egentligen ville han nog inte köra en så kort sträcka, men har en taxiförare rätt att välja på det sättet? Det finns ju ändå en uppkörningsavgift. Var det med arbetsgivarens godkännande han agerade så här?

Jag sökte en chef på Taxi Trollhättan utan framgång. Chefer kan vara svåra att nå... 

Det är klart att kärlek innebär förälskelse, åtrå och sex, men kärleken är så mycket större. Den innebär att efter den första förälskelsen, att man står ut med varann. Att man tolererar de vänner som partnern har och att man visar respekt för hans eller hennes föräldrar och syskon.

Självklarheter förvisso, men de kan vara ack så svåra att förverkliga.

Paulus skriver att kärleken är tålmodig och mild. Då tänker jag på de goda föräldrarna som står ut med det bråkiga barnet, utan att brusa upp eller göra överilade handlingar.

Kärlek tror jag också finns i vänskapsrelationer. I Indien är det inte bara kvinnor som går arm i arm utan även unga män.

Att vilja varandra väl tror jag är en komponent och kanske framförallt att bry sig. Att fundera som läkare över hur patienten mår, även om man inte är i tjänst, kanske också kan räknas till kärlek. Att överhuvudtaget intressera sig för något tror jag är ett plus. Måhända är det ett fotbollslag som har överraskat, eller att hänga med supporterklubben och se matcherna.

För många är musikintresse och att rentav kunna spela ett instrument en krydda i tillvaron. För andra kan det räcka så gott att bara vara ute i naturen, med eller utan släkt och vänner.

Ja, kärleken är mångfasetterad. Den bör vårdas ömt för den är inte självklar...

Vart tog den vägen, denna barndomens respekt för lärare och andra auktoriteter?

När jag gick i Jonsereds folkskola i slutet på 1940-talet stod vi uppradade utanför klassrummet, innan vi fick tillåtetelse att gå in. Vi fick betyg i uppförande och ordning. Vår fröken tilläts ha auktoritet.

I realskolan var det än mer noga med respekt för lärarna. Vi fick resa på oss och hälsa på läraren stående. När jag sedermera började jobba var det ordning som rådde på arbetsplatsen. Jag minns att jag på kontoret på Ferdinand Lundqvist, föregångare till NK i Göteborg, fick en reprimand att jag var 30 sekunder försenad på min arbetsplats.

Nu verkar det vara helt andra ordningar. Efter kanske ett tiotal förändringar av skolans sätt att arbeta, verkar eleverna ha tappat respekten för läraren. En del lärare har sökt sig till andra områden.

Riktigt illa verkar det vara i förorterna när ambulans rycker ut. Då kan de mötas av stenkastning och de behöver polisassistans för att sköta sitt jobb.

Hur har det blivit så här? Ett enkelt svar tror jag är att vi har minimerat kristendomsundervisningen. I kristendomen möter vi Jesus som talar om kärlek. Kärlek innefattar så mycket, bland annat respekt...