Att göra ett gott arbete vill väl alla.

För min del är jag nöjd. Jag har jobbat på många ställen, och bytte arbete en gång om året i min ungdom. Det var roligt och omväxlande. Fast till slut tog det stopp. En arbetsgivare sa: "Betygen är ju bra, men vad vill du?" Det blev till att sätta sig på skolbänken igen. Betygen blev ju återigen bra så det räckte till medicinstudier, och det gick ju bra. Fast så här efteråt tycker jag att jag borde läst mer och sluppit alla dessa omtentor. Kirurgitentan gjorde jag om två gånger utan att lyckas, så det blev att åka upp till Stockholm för muntligt förhör. Då hade jag i och för sig läst på ordentligt så det blev godkänt.

Samhället behöver duktigt folk om det skall fungera bra. Det dåliga jobbet resulterar i förlorad tid och pengar. Missnöjda kunder och patienter, och kanske också störda relationer på det sociala planet...

Vi kom ganska sent till trollhättans station efter tågresan.Vårt bagage bestod av två resväskor och längdskidor i sitt fodral. Resväskorna var tunga så en taxi stod på önskelistan. En vit taxi gled in framför oss märkt med Taxi Trollhättan, men var den ledig? Jag fick banka på sidorutan för att väcka chaufförens uppmärksamhet. Jodå, den var ledig, men han gick ut först efter uppmaning. När han lastade in bagaget uppgav han att han önskade 150 kronor för körningen till Storgatan. Det var ungefär dubbelt så mycket som det kostade normalt.

Väl inne i taxin fick jag dirigera honom i detalj hur han skulle köra. Det fungerade men något glatt samtal blev det inte. Jag betalade och han lämnade ut bagaget. Han skrev också ut ett kvitto. Så, så sett var allt bra.

Skillnaden på den här körningen och en körning med svarttaxi tycker jag, så här efteråt, verkade vara hårfin. Egentligen ville han nog inte köra en så kort sträcka, men har en taxiförare rätt att välja på det sättet? Det finns ju ändå en uppkörningsavgift. Var det med arbetsgivarens godkännande han agerade så här?

Jag sökte en chef på Taxi Trollhättan utan framgång. Chefer kan vara svåra att nå... 

Det är klart att kärlek innebär förälskelse, åtrå och sex, men kärleken är så mycket större. Den innebär att efter den första förälskelsen, att man står ut med varann. Att man tolererar de vänner som partnern har och att man visar respekt för hans eller hennes föräldrar och syskon.

Självklarheter förvisso, men de kan vara ack så svåra att förverkliga.

Paulus skriver att kärleken är tålmodig och mild. Då tänker jag på de goda föräldrarna som står ut med det bråkiga barnet, utan att brusa upp eller göra överilade handlingar.

Kärlek tror jag också finns i vänskapsrelationer. I Indien är det inte bara kvinnor som går arm i arm utan även unga män.

Att vilja varandra väl tror jag är en komponent och kanske framförallt att bry sig. Att fundera som läkare över hur patienten mår, även om man inte är i tjänst, kanske också kan räknas till kärlek. Att överhuvudtaget intressera sig för något tror jag är ett plus. Måhända är det ett fotbollslag som har överraskat, eller att hänga med supporterklubben och se matcherna.

För många är musikintresse och att rentav kunna spela ett instrument en krydda i tillvaron. För andra kan det räcka så gott att bara vara ute i naturen, med eller utan släkt och vänner.

Ja, kärleken är mångfasetterad. Den bör vårdas ömt för den är inte självklar...

Vart tog den vägen, denna barndomens respekt för lärare och andra auktoriteter?

När jag gick i Jonsereds folkskola i slutet på 1940-talet stod vi uppradade utanför klassrummet, innan vi fick tillåtetelse att gå in. Vi fick betyg i uppförande och ordning. Vår fröken tilläts ha auktoritet.

I realskolan var det än mer noga med respekt för lärarna. Vi fick resa på oss och hälsa på läraren stående. När jag sedermera började jobba var det ordning som rådde på arbetsplatsen. Jag minns att jag på kontoret på Ferdinand Lundqvist, föregångare till NK i Göteborg, fick en reprimand att jag var 30 sekunder försenad på min arbetsplats.

Nu verkar det vara helt andra ordningar. Efter kanske ett tiotal förändringar av skolans sätt att arbeta, verkar eleverna ha tappat respekten för läraren. En del lärare har sökt sig till andra områden.

Riktigt illa verkar det vara i förorterna när ambulans rycker ut. Då kan de mötas av stenkastning och de behöver polisassistans för att sköta sitt jobb.

Hur har det blivit så här? Ett enkelt svar tror jag är att vi har minimerat kristendomsundervisningen. I kristendomen möter vi Jesus som talar om kärlek. Kärlek innefattar så mycket, bland annat respekt...  

Så är det dags för ånyo ett inlägg. Den här gången funderar jag på vårt rättssystem.

Att polisen gör ett bra jobb tvivlar jag inte på. Inte heller åklagarna. Juryn som består av politiskt tillsatta ledamöter är jag något tveksam till. Men, mest tveksam är jag till försvarsadvokaten.

Vad är egentligen hans uppgift? Att ha kontakt med den åtalade är ju gott och väl, men vad är hans mål med kontakten. Är det att den åtalade skall få ett så lindrigt straff som möjligt? Och, i så fall är alla vägar dit OK? Och, oh hemska tanke uppmanar försvarsadvokaten den åtalade att bedyra sin oskuld även om han är skyldig? Är lögn tillåtet?

Frågorna är många, åtminstone för mig som läst en del rättsreferat. Nej, jag skulle vilja ha ett annat system som bygger på ånger hos förövaren och nåd hos rättssystemet om det uppattas att den åtalade är sanningsenlig. Jag kan inte påminna mig att uttrycket "låta nåd gå före rätt har använts", i modern tid.

Ur kristen synpunkt vill jag minnas att man bör göra upp med in broder innan man dras inför rätta.