Vart tog den vägen, denna barndomens respekt för lärare och andra auktoriteter?

När jag gick i Jonsereds folkskola i slutet på 1940-talet stod vi uppradade utanför klassrummet, innan vi fick tillåtetelse att gå in. Vi fick betyg i uppförande och ordning. Vår fröken tilläts ha auktoritet.

I realskolan var det än mer noga med respekt för lärarna. Vi fick resa på oss och hälsa på läraren stående. När jag sedermera började jobba var det ordning som rådde på arbetsplatsen. Jag minns att jag på kontoret på Ferdinand Lundqvist, föregångare till NK i Göteborg, fick en reprimand att jag var 30 sekunder försenad på min arbetsplats.

Nu verkar det vara helt andra ordningar. Efter kanske ett tiotal förändringar av skolans sätt att arbeta, verkar eleverna ha tappat respekten för läraren. En del lärare har sökt sig till andra områden.

Riktigt illa verkar det vara i förorterna när ambulans rycker ut. Då kan de mötas av stenkastning och de behöver polisassistans för att sköta sitt jobb.

Hur har det blivit så här? Ett enkelt svar tror jag är att vi har minimerat kristendomsundervisningen. I kristendomen möter vi Jesus som talar om kärlek. Kärlek innefattar så mycket, bland annat respekt...