I tonåren hade jag mycket nöje av vännen Kent. Tillsammans med honom

upplevde jag något som jag idag vill kalla äventyrligt.

En dag företog vi en dagsresa till Fredrikshamn. Det slumpade sig så att samma dag arrangerade GP en ungdomsresa till Danmark. Detta fick vi veta när vi väl var ombord. Vi fick också veta att ugdomarna skulle inta en måltid på en restaurant söder om staden. Detta lät lockande. Så, väl i Fredrikshamn tog vi oss på en lånad cykel till utskänkningsstället. Borden var festligt dukade och vi flöt väl in i mängden. Maten var god och vi lät oss väl smaka. Vi beställde också in en öl utan att reflektera  över om vi hade råd att betala. Detta var troligen ett misstag för en kypare uppenbarade sig och ville ha betalt för densamma. Vi lämnade det vi hade: 25 öre och försvann snabbt ut genom en bakdörr.

Vi tältade också emellanåt sommartid invid en dansbana. Några hundra meter från Spekeröd slog vi upp vårt tält. Detta var en Lördag eftermiddag. Efter en stund hördes ljuv rockmusik från dansbanan. Vi gick dit och träffade kvällens artist, Rockboris. Vi var fascinerade av musiken och fick som gåva hans singel.

Häftigast var ändå när vi liftade till Hamburg. Som flottist hade jag under helgerna liftat från Karlskrona till Göteborg. Det var gratis och gick lika fort som att ta tåget. Att lifta med Kent var dock något helt annnat. Kanske för att vi var två och i Danmark var det i princip stopp. Nöjsamt blev det i alla fall, och då i Nordtyskland på krogen "Fledermause". Något problem med nattlogi had vi inte och så småningom kom vi fram till Hamburg och kunde besöka S:t Pauli och Reeperbahn. Vi besökte också den rockklubb som Beatles spelade på, fast då var Beatles okända för oss.

Väl på hemväg noterar vi att pengarna börjar sina och hungern börjar göra sig påmind. Utanför en sommarstugeby får Kent idén om att knacka på en dörr och be om en bit bröd. Jag ger naturligtvis mitt bifall. Första försöket lyckades över förväntan och det blev även en inbjudan till ett dukat bord och vänliga människor. Det visade sig också att familjen Wulff var på besök hos sina vänner, och när de fick höra om vår belägenhet föreslog de, att vi skulle följa med dem till deras hem i Kiel. Vi accepterade givetvis.

Eter en bilresa till Kiel avslutades kvällen i gästfrihetens tecken. Vi pratade tyska och blev bjudna på rom och introducerades för dottern. Dagen efter åkte vi till deras kolonilott och hjälpte till med jordgubbsplockning. Hem seglade vi med Stena Line.

Så här efteråt funderar jag på varför det hela förlöpte så väl. Speciellt att vid den först dörr vi knackar på sitter den gästfria familjen Wulff. Till viss del kan det handla om,   att vi var friska och välfungerande. Ungdom och utseende spelade måhända en roll. Viktigast tror jag ändå att vi hade ett gott självförtroende. Nu frågar någon, hur får man det? Svaret är; genom att vara älskad. Både Kent och jag hade en föräldrageneration som stödde oss. Släkt och vänner ej att förglömma. Vi har också en trygghet i vår kristna tro. Mot ovanstående bakgrund går mina tankar till Jesus avskedstal till lärjungarna. Han säger:

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom inte grenen kan bära frukt av sig själv, om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det, om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni bli kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min Faders bud och är kvar i hans kärlek.

Detta har jag sgt er för att min glädje skall vara i er och er glädje skall bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör det jag befaller er.

Så roligt det var! Vännerna Lennart och Ragnar ville åka till Spanien med Roland och mig. Lennart och Ragnar var barndomsvänner. Lennart följde gärna med mig till danserna på framförallt Kungsgillet. Ragnar var en inbiten spelare och det blev ett och annat kortspel i Olskroken. Roland hade jag besökt i hans hem tillsammans med en annan kamrat.

Så packade jag en väska och vi fyra flög från Torslanda flygplats till Lloret de Mar med Ungdomens resebyrå. Detta var någon gång på 60-talet. Med på resan var också tio flickor. Vi inkvarterade oss i ett familjehotell centralt. Vi hade accepterat helpension i cirka 14 dagar. Våra kläder tvättades och ströks av familjens döttrar. Under de två veckorna tror jag inte att det regnade en enda dag, och playan lyste av guldgul sand. Vattnet var blått rent och klart. Över detta paradis gnistrade en strålande sol.

På kvällarna var vi på strandpromenaden eller på något av de kanske tjugo diskoteken. Ragnar gillade speciellt en bar där han kunde dricka porrón. Kvällarna var så sköna och varma och det luktade så gott. Bara att gå runt ett gathörn var intressant. Jag visste aldrig vad som väntade mig på andra sidan.

Lennart och jag provade också på att rida på halvblod. Hästen som jag fick brydde sig inte om mig som ryttare. Den följde de övriga. Rätt som det var satte den av i full galopp och kunde stanna lika plötsligt. Jag föll den om halsen men slapp att dimpa i backen.Lennart höll på att bli bortsopad av en gren, men roligt var det.

Vi var också med på tjurfäktning. Det var mest spex för många turister. Först blev vi bjudna på mousserande vin med introduktion i tjurfäktandets konst. Plötsligt fann jag mig stående framför en vild ungtjur med krökta horn mitt på arenan. Tjuren var villig att attackera omedelbart. I detta läge överlämnade jag den röda capen till Ragnar, som räddade mig ur den situationen. Jag passade bättre uppe på läktaren där jag kunde bese hur Ragnar lyckades som matador. Lennart hade man placerat på en åsna. Antagligen skulle han föreställa en toreador.

Då hade jag bättre lycka med med mina studier i vattenskidåkningens konst. Jag satt på stranden och såg på när folk försökte ta sig upp på vattenskidorna. Samtliga föll i. Efter ett tag försökte även jag. Det lyckades mig att komma upp i surfläge, och i tio minuter åkte jag fram och tillbaka framför playan i Lloret de Mar. Ett sant nöje, fast det kostade mig tre dagars svår träningsvärk.

Roland körde sitt eget race. Han uppehöll sig mestadels på stranden och löpte samt hoppade rep. Alla måltider intog vi tillsammans och alla var vi på gott humör.

På hemmaplan besökte jag senare en flicka i gruppen. Det blev också diabildsvisning hos Lennart där vi pratade minnen.

Så här lång tid efteråt funderar jag ibland över Roland. Det gick inte så bra för honom och frågan uppstår om jag kunde gjort något mer? En moralisk eller etisk fråga som klingat är: "Skall jag ta vara på min broder?" Den frågan ställde Kain till Gud efter att han tagit livet av sin broder Abel. Detta berättas i Gamla Testamentet.

Något brodermord handlade inte min relation till Roland om. Möjligen ett svek och då ter sig Jesus ord i Nya Testamentet mer relevant. I Johannesevangeliet talar Han om ett nytt bud:

När Judas hade gått, sade Jesus: "Nu har människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, skall också Gud förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

  Kurt Olsson predikar i Socitetssalongen!

Först troddejag det var ett skämt, men hustrun hade letat efter en lämplig gudstjänst och det var detta vi fastnade för. Socitetssalongen ligger i Gustafsbergs natursköna omgivningar med närhet till både restaurang och bad.

Alltnog, vi tog oss med bil till gudstjänsten klockan 11. Vädret var ljuvligt med blå himmel och vacker grönska. Salongen var fräsch med kungliga målningar på väggarna. Den var också välfylld med en blandad åhörarskara på kanske hundra personer. Trängsel rådde på första bänken. Några högtalare elle mikrofoner såg jag inte till, däremot ett ordinärt piano och tillika en kvinnlig kantor.

Så uppenbarade sig Kurt Olsson iklädd svart prästdräkt. Hans tal fyllde salongen och teknik tedde sig överflödig. Han var vänligheten själv, och började med att gå runt och hälsa. Han tog alla vuxna i hand och glömde inte bort barnen. Han bröt också sin predikan för att hälsa på nyanlända. Alla blev inkluderade.

Själva gudstjänsten följde ett klassiskt mönster med psalmsång, som ljöd extra ljudligt och hjärtevärmande. Predikan handlade om andlig klarsyn.

Efteråt blev de kyrkkaffe och några ord med pastorn själv. Ja, pastor och pastor, Kurt Olsson är pensionerad kyrkoherde med ett förflutet som militär och polis. Kanske var det därför han kunde tala med ett självförtroende och myndighet parat med kanske kärlek? Eller var det hans gudstro som influerade.

Att bli sedd är viktigt och kanske än mer, känslan av att vara accepterad. Speciellt tror jag detta är betydelsefullt för de unga. Jesus betonade särskilt barnen. I Nya Testamentets Matteusevangelium står det:

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i Himmelriket?"

Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: "Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i Himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i Himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. 

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.

Om din hand eller fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Mycket roligt har jag varit med om. En udda upplevelse var när jag som 12-åring blev bjuden till vännen Bengt. Han hade berättat att han börjat gjuta tennsoldater. Med stor förväntan gick jag hem till honom. Över en gaslåga på   spisen smälte vi fast tenn till flytande och sedan hällde vi det i formar, och därefter väntade vi till dess tennet stelnat. Blev det problem fick vi hjälp av Bengts pappa. Resultatet blev över förväntan. Det blev skimrande hästar med indianer och cowboys som ryttare.

Jag fortsatte kontakten med Bengt och då var det flickor med i bilden. Kanske var det då intresset väcktes att gå i dansskola. Möjligen påverkade min mor mig att ta detta steg. Alltnog, Bengt och jag började på Janos Lazars dansskola i Göteborg. Det var ett tragglande med foxtrot, slowfox, tango, modern och gammalvals. På onsdagarna var det roligare för då var flickor inbjudna som danspartners. Speciellt roligt var det när avancerade dansare visade upp Rock´n Roll som då slagit igenom. Vi funderade på att gå även denna kurs men suget på att komma ut på dansgolven i Göteborg var större.

Så blev det många kvällar på Rondo, Kungsgillet, Vågen och även Studentkåren. Många dörrar öppnades för även privata fester. Tillsammans med Bengt besökte jag också gammeldansföreningen National. Det

blev en svettig kväll.

Bengt hade också ett seglingsintresse. Tillsammans med sin kusin ruffade han en julle. Jag var med under arbetet, men roligast var det när båten var i sjön. Jag blev erbjuden att följa med på en seglats till Björkö. Särskilt spännande var det när Bengt höll på att segla på grund, och jag fick klättra upp i masten för att minska djupgåendet. Det hela lyckades och vi kom fram till kaj. På kvällen blev det dans på rotundan på Björkö i sommarkvällen.

På gamla dar har jag återknytit kontakten med min vän och tillsammans med hustrun styrt hans segelbåt mot Källö/Knippla. Det var så spännande, fast hustrun tyckte nog att det var för spännande. Vi kom i alla fall till kaj, dock efter viss hjälp, för Bengt envisas med att inte förse segelbåten med motor.

Min vän bor nu långa tider på Björkö och lever som jag tycker närmast paradisiskt under sommarmånaderna. Kan man ha det så mycket bättre om man är riktigt seglingsintresserad? 

Vad mer att säga om detta? Att önska att livet kunde fortsätta på detta goda sätt? Tyvärr sinar krafterna och ovanstående blir enbart minnen, såvida icke ett under kan ske.

Undret, för oss som är kristna, är förstås Jesus Kristus som kan göra just, underverk. Han talar om Himmelriket. En plats utan ondska och där man aldrig dör. Märkligt, men låt oss se vad Han säger i Johannes Evangelium kapitel

11! Så här står det:

När Jesus kom dit, fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg , gick hon för att möta honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du varit här, hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om. "Jesus sade: "Din bror kommer att uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen. "Då sade Jesus till henne: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja Herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen."

Det gäller att behålla jämvikten. Ett strutsägg under höger fot och ett under vänster fot. För stor belastning blir förlorade ägg.

Senare åt vi Ägg Benedict men det var på ett annat ställe och troligen hönsägg.  

Att flyga till Sydafrika innebär en tur på 11 timmar från London till Johannisburg. Obekvämt på planet, men det var måhända enda nackdelen.

Bilden är från södra delen av Kapstaden. Visst vore det trevligt med ett bad, men på en sällskapsresa är tempot uppdrivet,  och det blev först i Durban det blev dags för nästa möjlighet.  

Vårt sista hopp Gud! I en livshotande situation tror jag att de allra flesta ber en tyst bön. Även den ljumt kristne, kanske t.o.m ateisten.

Måhända blir det också så att en ny dörr öppnas och någon form av räddning inträffar, men vi kan inte kräva det . Nåden ligger hos Fadern  alternativt Jesus; Han som tog på sig våra synder och fungerar som vår räddare. Har vi nte trott förut är det viktigt att vi tror just då och i den stunden helt förbehållslöst.

I Gamla Testamentet frågade judarna vid ett tillfälle Gud efter Hans namn. Gud svarade då att de kan kalla honom "Jag Är". Min tolkning av detta blir; Han är alltid närvarande, men att det är i livets svåra situationer det blir tydligt. Tydligare ju mer troende man är.

Tro och hopp går hand i hand men det finns en skillnad. Tron bygger på fakta. För oss kristna handlar det i första hand om vad Jesus säger. För judiska bekännare handlar det enbart om Gud så som vi möter Honom i Gamla Testamentet.

Vad gäller hopp så behöver det inte handla om fakta. Att hoppas kan man göra hur eländigt det än ser ut och även om det inte finns några fakta eller något stöd utifrån. Det ter sig visst och sant att det sista om överger människan är hoppet. 

Vad är det då för vits med att vara kristen? Man kan ju leva så gott ändå. Det handlar ju bara om att vara smart och roa sig så gott det går. Varför krångla till det ?

Vi kristna vill också leva gott, men vi tror att detta livet bara är en försmak av vad som komma skall och att tron på Jesus är entrébiljetten till Himmelriket. Det Himmelrike som Han längtade till, och som inte innehåller någon ondska.

För att leva gott fordras det också att vi tar hänsyn till varandra, eller som Jesus säger:"Älska varandra så som jag älskat er!" Jesus talar också om de som tar ut sin lön redan i detta livet.

Tro hopp och kärlek. Är det så att de går hand i hand? Paulus kommenterar kärleken som bestående av tro, hopp och uthärdande. I sann kärlek finns det alltså även förmågan att lida, och alla tre ingredienserna skall vara maximala. Den ende person som klarat av detta i världshistorien är Jesus. För Honom handlade det om att Han tog på sig konsekvensen av allas våra skulder och synder. Han var utan skuld och ändå tog Han på sig lidandet.

Som ledare är Jesus för oss kristna optimal. Det är Honom vi bör se på och efterlikna.

Jesus varnade oss också för andra profeter. Det är bara genom Honom som Himmelrikets dörr öppnas.