En vän är pålitlig och trofast. Honom eller henne kan man lita på. Ärlighet är självklart vänner emellan. Förekommer ekonomiska transaktioner betalas dessa punktligt och utan knot.

Nåväl, det här låter ju bra, men om vännen är opålitlig och glömmer vänskapen eller tar lätt på det här att vara pålitlig?

Sorry, då blir det en helt annan sitiuation, som kan liknas vid offer mot förövare.

Offret lider och får kanske dessutom försvara sitt agerande som då börjar handla om att värna sig själv. Det uppstår också en sorg över att ha förlorat en vän och i sämsta fall har man fått en fiende.

Förövaren då?

Det är troligt att förövaren inte ens förstår att han orsakat en skada. Att förlåta sig själv är lätt.

Hos våra börsnoterade bolag dyker frågan emellanåt upp. Då handlar det om trolöshet mot huvudman och är straffbart.

En verklig vän finns det? Ja, jag tror det. För egen del har jag haft tur.

För oss alla finns ytterst en vän som vill oss väl. En vän som vi kan be till, både i glädje och sorg. I glädje med böner om tacksamhet och i sorg i bön om hjälp. Den jag tänker på  är förstås Jesus!

Det är väl självklart att man bör tala med varandra. Men, när det gäller vad som händer ute i världen blir jag undrande. Det värsta som händer brukar IS stå för.

IS eller islamiska staten är en islamsk terrororganisation som drivs av en självutnämnd kalif som heter Abu Bakr al-Bagdadi. Från 2014 vill han kallas kalif Ibrahim.

Jag ser nästan dagligen på Rapport i TV. Aldrig har jag hört hans namn uttalas än mindre någon intervju med honom, vare sig av svenska eller utländska journalister. Om man gjort det kanske scenariot blivit annorlunda.

Ett mer närliggande exempel är SD. Hur illa behandlade man inte Jimmy Åkesson initialt. Att inte tala med honom har varit ett sätt. Han och hans parti bjuds fortfarande inte in till nobelfestligheterna.

Att inte sympatisera med dessa åsikter är en sak, men att ha så liten respekt att man inte ens kommunicerar med varann är något annat.

En journalist som visat mod och också gått mot strömmen är Stina Dabrowski. Förutom hennes roliga hopp kanske vi minns hennes intervju med Muammar Khadaffi och Hillary Clinton.

En annan som inte räds Ondskan är Jesus.  Han samtalar med den Onde och lyssnar på hans ebjudanden men avvisar dem sedan.

I morgon är det Domssöndagen!  

Betyg i uppförande behövs det? Ja, jag tror det.

Fram till 1970 hade man i skolan betyg i detta. Tidigare fanns också ordningsbetyg.

Jag tror att man gör ungdomen en otjänst att inte ha det. Speciellt om man kommer från en annan kultur är det intressant att se om ens uppförande ör OK. Att störa kamrater kan vara roligt för en själv men pest för andra. Föräldrarna kan sväva i ovisshet om hur det är ställt.

Får jag tro vad tidningarna skriver, förekommer det rent kriminella handlingar på skolorna, som inte polisanmäls och inte utreds. Det kanske inte ens finns vinnare i detta systemet.

Många tycker nog att vi har fått ett bra förhållande till rökning. De luttrade rökarna har fått finna sig i detta. Hälsan mår inte bra av tobaksrökning. Lungorna tar stryk i form av canser. Beroendet är också en avigsida.

Men det finns positiva sidor av tobaksrökning. Koncentrationsförmågan ökar och ett välbefinnande infinner sig. Det har funnits en positiv social aspekt. Frågan uppstår därför om ett förbud håller hur länge som helst?

De första kontakterna med tobak fick Columbus oh hans besättning då de upptäckte Amerika, och bruket att röka tobak fördes över till sydeuropa. Fredspipan som nordamerikas indianer rökte präglade våra rökvanor.

Idag inhalerar vi tobaksröken via munnen, men var det verkligen så som var originalet? Kanske inhelerades röken via näsan av medicinmännen. Detta torde ge en snabbare kickeffekt och i alla fall inte orsaka lungcanser.

Allt som behövs är en pipa som har ett rökrör som är utformat att passa mot näsan. Möjligen bör insuget vara trängre än ordinarie munstycken.

Vännen Stig mötte jag i ungdomen. Vi hade ett gemensamt intresse i dansen, och vännerna Lennart och Ragnar sammanförde oss. Första gången jag såg Stig var en kväll då vi skulle gå på Rondo i Göteborg.

Några riktigt häftiga upplevelser kan jag inte minnas från den tiden. Möjligen då vi tillsammans med Stigs kusiner talade i glaset vid skenet av ett stearinljus. På våra frågor till glaset fick vi svar som vi tyckte stämde.

Vid denna tid uppfattade jag Stig som välsituerad. Vi sökte oss ut på landet till Centerns Ungdomsförbunds danser. Vid dessa tillfällen fick Stig låna sin fars Mercedes Benz, och för mig tedde det sig som lyxigt, eftersom jag endast ägde en Volvo PV. Danserna fungerade väl. Vid något tillfälle varjag också på Moderaternas ungdomsdans vid Mjörn. Här gick det mer livat till.

Kanske var det ändå mest roligt på våra skidresor. Första gången var vi i Tyin i Norge. Då var också Lennart med. Efter middagen serverades det kaffe i "dansesalen". Jag kommer ihåg att efter en sådan afton önskade vi få upp varma smörgåsar på rummet. Min telefonbeställning orsakade stor munterhet i sällskapet. Stig var också en hejare på skidor och vann en slalomtävling. Stilen var inte elegant men effektiv.

En annan gång åkte vi till Sälens högfjällshotell. Det var dans varje kväll. Orkestern spelade intill inomhuspoolen. I skidbacken fanns det då endast en lift för oss skidåkare. Atmosfären var ändå behaglig.

Så blev det också en resa med SJ resebyrå till Berlin. Förargligt nog hade jag glömt mitt pass. Vid ombordstigningen på färjan i Trelleborg försökte jag gömma mig bakom Stigs imponerande kroppshydda, men upptäcktes i kontrollen. Det var dock inga större problem utan jag fick ett interimspass. Vi bodde på hotell Kempinski med uniformerad dörrvakt vid ingången.

Så har åren gått., men fortfarande har vi god kontakt. Resorna och dansen ligger nu på en betydligt lägre nivå. Stig är numera gift, och är både far och morfar. Sitt goda humör har han behållit och framförallt sin pålitlighet. Åtminstone har jag uppfattat honom som trogen och pålitlig. Måhända beror det på hans gudstro. Något toppjobb har han inte haft, men om så skulle varit, tror jag att kravet på "trohet mot huvudman" inte skulle varit något problem för honom.

Mikael Wiehe sjunger "Vem kan man lita på" och Thomas di Leva fyller på med  Vem skall jag tro på?" Och visst är det ett problem. För många kan det bli en karusell med nya förälskelser och förhoppningar. En del har tur och andra otur. De trygga tycks vinna kampen. De trygga tror jag har självförtroende och kanske något mer. Måhända en tro på något högre, något eller någon att se upp till. En idol? Problemet är att idoler faller, om inte annat så dör dom. Det tidlösa är något annat. Vem är tidlös? Jesus?

Tro möts många gånger med förakt. Man ska veta. Problemet med kunskap är att det är först som något har skett som man verkligen vet. För en del inte ens då.

Tro kan handla om ett antagande, men också om trofasthet. På sina vandringar mötte Jesus vid flera tillfällen personer som visade prov på trofasthet, bland dessa tullindrivaren Levi. Om honom står det i Nya Testamentet följande:

Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: "Följ mig!" Levi lämnade allt och steg upp och följde honom.

Levi gav en fest för Jesus i sitt hus, och där var en mängd tullindrivare och andra som låg till bords med dem. Men fariséerna och särskilt de skriftlärda bland dem blev förargade  och sade till hans lärjungar: "Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?" Jesus svarade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare."