Offren är många och bedrövelsen är stor. Så är det nog för de anhöriga som har mist någon när och kär. För Wilmas vänner, för att det är så närliggande i tiden. För en mor eller far så lär det vara det västa att mista sitt  barn. Det tör icke gå över.

Kanske är det svårast när man icke vet om den anhörige lever eller är död. I Trollhättan försvann en kvinna för ett halvt år sedan och så vitt jag vet, är hon inte återfunnen.

Trist är det förstås för de bilägare och omkringboende i Kronogården när bilar står i lågor. Rädslan smyger sig på, och för en del invandrare liknar det det krig som de flytt ifrån.

Det här handlar om ofrivilliga offer där saknaden är stor. Ibland kanske t.o.m en chockartad upplevelse. 

Så har vi de offer som är medvetna. De offer som görs av godhet. Känd för detta är Bill Gates som tyckte att han tjänat nog med pengar, och startat med makan en välgörenhetsorganisation. Annars kan mina tankar gå till katolska helgon och framförallt till en kvinnlig fredspristagare som inte ens ville komma till Oslo för att taga emot priset. Syster Theresa är hennes namn.

Men störst är förstås Jesus, som oskyldig lät sig torteras och dödas utan att försvara sig...