Vännen Stig mötte jag i ungdomen. Vi hade ett gemensamt intresse i dansen, och vännerna Lennart och Ragnar sammanförde oss. Första gången jag såg Stig var en kväll då vi skulle gå på Rondo i Göteborg.

Några riktigt häftiga upplevelser kan jag inte minnas från den tiden. Möjligen då vi tillsammans med Stigs kusiner talade i glaset vid skenet av ett stearinljus. På våra frågor till glaset fick vi svar som vi tyckte stämde.

Vid denna tid uppfattade jag Stig som välsituerad. Vi sökte oss ut på landet till Centerns Ungdomsförbunds danser. Vid dessa tillfällen fick Stig låna sin fars Mercedes Benz, och för mig tedde det sig som lyxigt, eftersom jag endast ägde en Volvo PV. Danserna fungerade väl. Vid något tillfälle varjag också på Moderaternas ungdomsdans vid Mjörn. Här gick det mer livat till.

Kanske var det ändå mest roligt på våra skidresor. Första gången var vi i Tyin i Norge. Då var också Lennart med. Efter middagen serverades det kaffe i "dansesalen". Jag kommer ihåg att efter en sådan afton önskade vi få upp varma smörgåsar på rummet. Min telefonbeställning orsakade stor munterhet i sällskapet. Stig var också en hejare på skidor och vann en slalomtävling. Stilen var inte elegant men effektiv.

En annan gång åkte vi till Sälens högfjällshotell. Det var dans varje kväll. Orkestern spelade intill inomhuspoolen. I skidbacken fanns det då endast en lift för oss skidåkare. Atmosfären var ändå behaglig.

Så blev det också en resa med SJ resebyrå till Berlin. Förargligt nog hade jag glömt mitt pass. Vid ombordstigningen på färjan i Trelleborg försökte jag gömma mig bakom Stigs imponerande kroppshydda, men upptäcktes i kontrollen. Det var dock inga större problem utan jag fick ett interimspass. Vi bodde på hotell Kempinski med uniformerad dörrvakt vid ingången.

Så har åren gått., men fortfarande har vi god kontakt. Resorna och dansen ligger nu på en betydligt lägre nivå. Stig är numera gift, och är både far och morfar. Sitt goda humör har han behållit och framförallt sin pålitlighet. Åtminstone har jag uppfattat honom som trogen och pålitlig. Måhända beror det på hans gudstro. Något toppjobb har han inte haft, men om så skulle varit, tror jag att kravet på "trohet mot huvudman" inte skulle varit något problem för honom.

Mikael Wiehe sjunger "Vem kan man lita på" och Thomas di Leva fyller på med  Vem skall jag tro på?" Och visst är det ett problem. För många kan det bli en karusell med nya förälskelser och förhoppningar. En del har tur och andra otur. De trygga tycks vinna kampen. De trygga tror jag har självförtroende och kanske något mer. Måhända en tro på något högre, något eller någon att se upp till. En idol? Problemet är att idoler faller, om inte annat så dör dom. Det tidlösa är något annat. Vem är tidlös? Jesus?

Tro möts många gånger med förakt. Man ska veta. Problemet med kunskap är att det är först som något har skett som man verkligen vet. För en del inte ens då.

Tro kan handla om ett antagande, men också om trofasthet. På sina vandringar mötte Jesus vid flera tillfällen personer som visade prov på trofasthet, bland dessa tullindrivaren Levi. Om honom står det i Nya Testamentet följande:

Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: "Följ mig!" Levi lämnade allt och steg upp och följde honom.

Levi gav en fest för Jesus i sitt hus, och där var en mängd tullindrivare och andra som låg till bords med dem. Men fariséerna och särskilt de skriftlärda bland dem blev förargade  och sade till hans lärjungar: "Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?" Jesus svarade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare."