Jomenvisst är påsken glad. Fast den börjar ju tråkigt med Långfredagen och Jesus död. Sedan blir det bättre. På påskaftonen förr i tiden var det påskeld med fyrverkerier, och var man barn gick det att klä ut sig till påskkärring eller påskgubbe. Påskdagen är för oss kristna helgens höjdpunkt. Det var då Jesus uppstod från de döda och visade sig för lärjungarna. Att besegra döden på detta sätt, är unikt bland världsreligionerna.

Det mest gripande är när Jesus hänger på sitt kors tillsammans med två rövare, som också är dömda till döden medelst korsfästning. Den ene rövaren hånar Jesus, men den andre tar Jesus i försvar och menar att han är oskyldigt dömd, medan de två har gjort det som de förtjänar. Jesus säger då till den rövare som har tagit honom i försvar: "Redan idag skall du vara med mig i Paradiset!"

Så visst finns det hopp...

  När jag var liten bad jag aftonbön. Så här lät den:

Gud som haver barnen kär,

Se till mig som liten är,

Vart jag mig i världen vänder,

Står min lycka i Guds händer, 

Lyckan kommer,

Lyckan går,

Du förbliver Fader Vår. 

Nu är det förstås annorlunda. Nu ber jag Fader Vår tillsammans med hustrun innan sömnen tar vid.

Så läser jag Bibeln och förundras över att Jesus menade att vi bör be till Fadern och därför är Fader Vår, den bön som vi vuxna ber.

En annan sak som förvånar mig är att Jesus ville vara vår vän. I Gamla Testamentet tituleras han Herre, och det har man inte ändrat på i Svenska Kyrkan.

Som konsekvens till detta ber jag en Tackbön till Jesus för hans eminenta offer för oss som tror på honom. Offret var ju att få oss syndfria inför Fadern. Allt för att vi skall nå Himmelriket..

  Indien var ett äventyr. Vi startade flygningen i Helsingfors och flög nattetid över Moskva.  Målet var New Delhi. Där besåg vi de flesta sevärdheter. Vi  färdades med buss och det var ganska så fullt med bilar på gatorna.

Kollektivtrafiken fungerade framförallt bra vad gäller tåg. Flygplatserna kan jag inte klaga på och inte rickshaws heller.

I Indien får man räkna med klasskillnader. Där finns extremt rika, men också utpräglat fattiga. Ingen tycktes dock svälta. Det är ett utpräglat tjänstesamhälle. Det verkar alltid finnas något jobb att få. Kanske hemligheten med detta är att man betalar ingen skatt, eller rättare sagt 98% betalar ingen skatt. Inget byråkratiskt krångel för vare sig arbetsgivare eller arbetstagare!

Samtidigt med detta förundras jag över att samhället kan fungera, när endast 2% betalar skatt. Gator och vattenförsörjning fungerar ju. Åtminstone på hotellen. Kanske handlar det om en annan mentalitet än den vår överklass besitter, här verkar man vara duktig om man nolltaxerar.

Kanske har vi något att lära av Indien. Det är väl knappast korrekt att beskatta de allra lägst avlönade i vårt land. Hur vore det att låta de sämst ställda vara skattebefriade?

     Jo, nu är jag framme vid en brytpunkt. Fast först och främst vill jag tacka alla läsare som stått ut med mina funderingar ända sedan 2014.

Det hela började så enkelt som ett försök att stilla min nyfikenhet. Hur är det att blogga? Hur gör man? Är det farligt?

Så  kunde jag resonera 2014. Med tiden kom en annan aspekt in, och det var den kristna aspekten att missionera, allt med Jesus förhoppning uttryckt någonstans i Nya Testamentet.

Fast jag hade ju skrivit i sann religiös anda i "Kyrknytt" och "Ttela" i  många år. Då hade det handlat om andakter.

Så smångingom blev det, att jag kombinerade detta med, att först skriva ett inlägg på Bloggplatsen, och sedan använda detta som en andakt. På senare tid blev det andakter i Trollhättans närradio. Fast nu är det slut med detta upplägg. Några fler sändningar i närradion blir det inte. Det har Trollhättans ekumeniska råd bestämt.

Så här står jag nu i princip arbetslös. Mina läsarsiffror har sjunkit till en låg nivå. Jag vill inte sticka under stol med, att det har varit en glädjekälla, att ha siffror över hundra. 

Fast måhända fortsätter jag ändå. Så länge jag kan nå upp till 40 läsare i månaden kan jag uppleva det som meninsgfullt. Kanske t.o.m en enda läsare.

Möjligen kommer jag att försöka skriva insändare i GP eller "Trollhättans tidning och Elfsborgs allehanda". I så fall blir det under pseudonym eller artistnamn.

  Jodå, idag var vi i Kyrkans Hus och lyssnade på predikan av Ulf Berg. Han talade om Livets källa. Det var förstås intressant.

För att nå den, menade han, att man bör gå mot strömmen. Så uppehöll han sig vid en källa i skogen där man kan dricka gott vatten ur sin kåsa. Så tryckte han på, att det är gratis att dricka ur källflödet. Sedan uttryckte han sin förvåning över att inte fler människor kommer till tro eftersom det är gratis.

Min reflexion över ämnet är att folk inte uppfattar att vara kristen är gratis. Det finns ett förbehåll, och det är att tro! För att kunna tro på det kristna budskapet tror jag att man är villig att undersöka källan d.v.s Bibeln. Att inte förlita sig på någons uttalande om Bibeln, utan istället själv ta reda på vad det står.

Så till huvudproblemet - Livets källa. För min del trorjag att det handlar om Fadern som står för vår tillkomst. Den heliga Ande som står för vår födelse i denna värld, och för Jesus som har besegrat Döden och talar om ett fortsatt liv i Himmelriket.

Något som intresserar mig är begreppen kunskap, hopp och tro. 

Kunskap, eller att veta hur någonting är, handlar egentligen om något vi har förvärvat. Enkelt uttryckt kunskap. Det lilla barnet som tar ur nappen ur munnen och släpper den mot golvet, håller på att lära sig hur tyngdlagen fungerar. Mamman är nog inte så road, men det är en basal kunskap som vi måste ha för vår överlevnad. Kunskapen är bunden till dåtiden. Att veta något om framtiden kan vi inte alls göra.

Hopp då, är det viktigt att ha hopp? Ja. det tror jag. Att hamna i hopplösa situationer önskar jag inte ens mina ovänner. Att inte ha, eller inte hysa hopp om framtiden kan låta som en del i en sjukdomsdiagnos. Hoppet kan vara helt overkligt. Orealistiska drömmar om framgång tillskrivs ibland en tonåring.

För mig handlar kunskap om det förgångna, och hoppet om framtiden. Vad blirdå kvar? Nuet förstås. Nuet som är en blandning av kunskap och hopp. Denna blandning kallar jag tro.

Ett gott självförtroende bör en anfallande fotbollsspelare framför mål ha. Det är mycket som skall stämma. Inte bara hälsan, utan placeringen framför mål, beräknandet av en bollbana efter en förväntad passning och naturligtvis ens egen kroppsställning. Att ha goda lagkamrater är en fördel och en tränare som muntrar upp en. Så får man inte ha baksmälla och inte ha fiender på läktaren som sänker ens självförtroende. Då kanske man gör mål om tillslaget är perfekt, och man är helt koncentrerad.

Tron tillskrivs ofta kyrkan. Jesus menade, att tro som ett barn var likamed att ha en större chans att nå Himmelriket. Kunskapen i form av förakt som vi vuxna stöter på är ett hinder. Så bör man naturligtvis ha ett hopp, och en vilja att nå dit. Annars kanske man sumpar chansen.

Kyrkan i form av kristendomen har alla ingredienserna. Kunskapen om det judiska folkets historia. Jesus uppmaning att tro, och hoppet om en ljus framtid i Himmelriket.

God Jul

Jodå, tomten kom på blixtvisit. Han hade med sig sin säck. "Vad har du i den?"  

frågade jag. "Sand" sa han.

Sedan förklarade han, att sanden kom från Sahara, och att där är det alldeles för torrt. Öknen borde bevattnas.

Jag påpekade att det är inte lätt att göra det, men han viftade bort det med att det finns många arbetssugna flyktingar som gärna jobbade med bevattning och plantering om tillfälle ges,

"Men vattnet då", undrade jag. 

Inga problem, Nilen är full av vatten!

Så tyckte tomten att odlade man upp Sahara skulle det bli en rejäl sänkning av koldioxiden i atmosfären. Så gillade han inte heller att man högg ner regnskogen i Amazonas. Att Henry Ford och hans kompisar valde besnsinbilen i stället för elbilen gillade han inte heller.

Så är det dags igen, för nya tag. Det blev ingen bild idag till texten, tyvärr. Bilden jag saknar handlar om när min svåger och jag eldar på Flatön. Det blev ett heldagsjobb, och så brann elden fortfarande när vi kröp till kojs.

Elden påminner något om pandemin som är svår att kontrollera. Ideligen poppar smittan upp än här än där. Nu är vi uppe i 6000 döda.

Ett land som lyckats är Nya Zeeland.  Här är det bara 25 som har dött. Men, man hade en helt annan strategi från början. Omedelbart när dödsfallen blev kända stängde man ner öriket. Nedstängningen varade i sju veckor. Ingen fick resa vare sig ut eller in till öarna. Så var man fri från smittan och samhället fungerade åter normalt. Det firades på pubar och restauranger, man drack t.o.m ur samma ölsejdel.

Efter några månader dök smittan upp, men det berodde på att någon fuskat. Fast när det var så få som 20 smittade gick det att spåra.

Jaha, vad mer att säga än att gratulera! Jo, finns det någon resonans till Bibeln? Det skulle nog vara avsnittet om Maria och Marta. Maria som hade funnit något som inte skulle tas ifrån henne. Lukas 10...